Redan på 1000-talet var området vid Klemetsgårdarna befolkat, namnet Klemets härstammar från en kyrka som uppfördes i närheten för att hedra minnet av helgonet St. Clemens.

På 1500-1600-talen övergick man från att vara jägare och samlare till bofasta bönder och fiskare. I början av 1700-talet bröt Stora ofreden ut och nådde Österbotten 1714, landskapet blev hårt utsatt för ryska plundringar och våldsdåd. Österbottningarna flydde till Sverige och de flesta hemman lämnades öde, så också Klemets hemman. I Kärklax brändes alla hus utom ett ner, i vilket ryssarna bosatte sig.

År 1729 köpte bonden Johan Eriksson från Västerbotten Klemets öde hemman och blev stamfader på Klemetsgårdarna där han fick 23 barn. I och med att hemmanet hette Klemets valde han, som traditionen påbjöd, att byta namn från Eriksson till Klemets. Johan och hans söner byggde upp tre mansgårdar i Västerbottenstil med högre och smalare stugor än de österbottniska. Den äldsta av stugorna, ”Mitt i gården” (nuvarande caféet), härstammar från 1730-talet, medan de andra är uppförda mellan 1730–1760-talen.

Från 1700-talet fram till 1970-talet livnärde man sig på jordbruket, som närmast kan kallas småbruk.

Området vid Klemetsgårdarna är unikt på flera sätt och de tre gårdarna skiljer sig från den österbottniska byggnadsstilen på flera sätt. Det mest framträdande draget är att Klemetsgårdarna är byggda med gaveln mot vägen medan de österbottniska bondstugorna oftast är placerade med långsidan mot vägen. Husen är byggda i två våningar med källare som har direkt ingång.

Numera är Klemetsgårdarna ett hembygdsmuseum och drivs av Maxmo hembygdsförening samt Inga och Gösta Strömmers stiftelse.